Tidigt i måndags mötes jag, Tobbe och Jacob upp i Isaberg för att bland annat testa SM-banan och de redan så omtalade serpentinerna. Isaberg ligger bara 40 minuter från Jönköping så för en förmiddagsutflykt så var det perfekt. Vi var alla tre rejält taggade och trots att termomentern visade minusgrader så blev vi snabbt ordentligt varma.
Vi började vi med att värma upp på teknikbanan som är cirka 1.5km lång. Därefter gav vi oss iväg på den preliminära SM-banan. Den börjar med en längre startloop vilket kan vara bra då man därefter går direkt in i den långa stigningen. Enligt Strava så är den 600 meter lång med en snittlutning på 10 % och det är 100 höjdmeter som ska besegras. Den börjar med en kortare men relativt brant stig innan man korsar en slalombacke, därefter ytterligare uppför med ett par serpentiner innan man korsar ytterligare en slalombacke (hela tiden uppför) och därefter går in i skogen igen. Här börjar en längre stigning med 10-12 serpentinsvängar (kommer inte riktigt ihåg). Tack vare serpentinerna blir det inte tvärbrant men man måste hela tiden pressa kroppen och det finns inga möjligheter till vila eller återhämtning. I slutet av backen så flackar det ut lite och sista biten upp till toppen är det inga serpentiner. Backen och serpentinerna är oerhört väl byggda (med hjälp av maskin). När vi åkte var det lite löst i själva serpentinerna och utanför idealspår vilket gjorde att det var svårt att köra om men det kommer att bli perfekt när det sätter sig och för den pigge bergsgeten kommer det finnas goda chanser att plocka placeringar och tid. Jag och Tobbe körde upp på 4 minuter och 40 sekunder, jag kan tänka mig att en riktigt snabb H30-cyklist kör 30-40 sekunder snabbare och att de som kommer göra upp om SM-medaljerna i herrar elit kör upp runt 1.10–1.20 minuter snabbare(obs. väldigt vilda gissningar).
Jag gillade verkligen backen, det var något helt nytt för mig, det närmaste jag kommit tidigare var den långa stigningen i Lillehammer under Masters-VM. Ofta är backarna på XCO-tävlingar i Sverige korta och tar runt en eller ett par minuter att ta sig uppför så detta ställer lite nya krav. För mig passar det fint, jag är inte stark nog för att köra ifrån eller ifatt någon när det är kort och brant men längre klättringar som denna där man får chansen att hittat en jämt tempo är perfekt. Det ger även lite internationell flärd till banan och tankarna vandrar bort till de banor man ser världseliten cykla på under världscupen.
De höjdmeter som man klättarar ska man sedan givetvis ta sig nedför också och direkt efter klättringen utan någon chans till återhämtning börjar utförsåkning och del två av banan. I början är det inte så brant och man behöver trampa till lite för att få med sig riktigt bra fart. Efter några hundra meter kommer en tvär högersväng och sen blir det ordentligt brant, sen kommer ytterligare en högsväng och därefter blir det brant på RIKTIGT, har ingen koll på lutningen och jag har kört där det varit brant tidigare men i och med att backen är 30-40 meter så blir det för en fegis som mig att bromsa, kasa nedför med cykeln och hoppas på att man får ner farten tillräckligt för att kunna ta hårnålskurvan som väntar i botten. Första varvet riktigt svettigt de andra varven kändes det bättre. Ska bli spännande att se vad som händer när den blir ordentligt inbromsad och lite blöt. Därefter flackar det ut lite och för den med lite teknik och mod går det få med sig bra fart med hjälp av doserade kurvor. Efter det kommer banans enda parti mer lite rötter och stenar innan man går in i teknikdelen vilket är del 3 av SM-banan.
Teknikdelen är tillskillnad från de första två delarna inte nybyggd eller i alla fall inte helt. Den delen av banan innehåller en del lite mindre hopp som en sådan som jag klarar av och även ett enklare dropp och en brant klippa som man ska ta sig nedför. Den stora utmaningen är ett större drop som är byggt med hjälp av klippblock, det finns ett riktigt högt dropp (lite som The Wall i höjd på förra årets SM-bana men med en snällare landning) och bredvid det ett medelsvårt drop där det inte bara är att sätta ner cykeln utan man måste hoppa utför det också. Båda är bra byggda och jag antar att det blir en A, B och eventuellt C-linje där. Förutom de tekniska utmaningarna så är det lätt att luras att teknikdelen är helt platt men det är den inte och de höjdmeter man får med sig när man kör hoppen och droppen ska ju givetvis också tas uppför vilket gör det ordentligt ansträngande om man vill hålla farten uppe. Teknikdelen ligger nere vid ”stadion” och kommer säkert bli full med folk under SM. Sista biten in mot mål och varvning är ännu inte helt klar men det är en lite längre flack nedförsbacke och det ska, som jag förstod det, byggas doserade kurvor där vilket kan bli riktigt roligt.
Ut på andra varvet tillkommer (istället för att bara köra startloopen) ytterligare en kort teknikdel med ett mindre drop, ett par doserade kurvor och en kort trappa.
Jag gillar denna banan bättre än förra årets SM-bana. Som jag upplever det så är det ett bättre flow (flummigt jag vet men ni förstår nog vad jag menar), det är lättare att få med sig fart det är inte en massa korta branta backar och varje del har ett tydligt tema. Banan känns säkrare och jag kände mig inte osäker eller rädd vid någon del vilket jag gjorde på SM-banan förra året. Sen märks det att det har lagts ner mycket tid och energi av arrangörerna och att det finns en hel del resurser då man bland annat kunnat använda maskiner till hjälp i byggandet av banan. Det finns fortfarande saker som kan bli bättre men arrangörerna har tre månader kvar att arbeta innan det är dags och till dess är jag helt övertygad om att det kommer bli så nära perfekt man kan komma.
Jag åker till Isaberg igen den 1-3 maj tillsammans med La Lepre Stanca, ska bli kul att se vad som har hänt till dess och om det går att kapa tiden något uppför serpentinerna.
Foto: Tobias Dahlberg
Gustav Wass 